Vi hade en gång ett stort helsikes ånglok i sotvart gjutjärn som vi eldade till explosionstryck. Vagnarna var fulla av förhoppningsfulla passagerare, det pös och rök och stånkade ur rör och pistonger, men varje gång som vi skulle lämna perrongen så blev vi osäkra på om vi verkligen hade tillräckligt med koks. Och passagerarna tröttnade på att vänta, lokföraren surnade, eldaren brann upp och jag tog bilen till Göteborg. Loket kallnade och ångan pös ut. Det började växa maskrosor ur skorstenen, tågbolaget lade ner linjen och rev rälsen. 　　 　　Loket står kvar där och droppar rost på gruset, men skenorna är bort och alla vettiga människor tar flyget istället.