@migu music@

Om aftonen då solen var utbrunnen

Tog jag min luta, gick till hennes hus

Låt opp min Iris men släck ut ditt ljus

Ty aftonsolens rodnad är utbrunnen

Och jag är här

Men hon var grym min Iris

Och skräckslagen

Och band och bojor bor i hennes sköte

Fastän vårt blod bönföll om ett möte

Oss båda, ja höll hon sin dörr åtdragen

För mitt begär

I ve och vånda slog min hand min luta

Och åtrå bör min röst utöver tvekans rand

Och solen var utbrunnen, men den brann

Oss båda härjar mäktar vi bortskjuta

De oss förtär

Då sade Iris; Branden är av Satan

Förföriskt frestar den min dygd men ångerns kval

Jag skönjer nära sa jag, gör ditt val:

Men säg mig, hur jag ska bevisa dig här ner från gatan

Vad kärlek är.

Vet! Den är mer än mycket vin om natten

Mera dens glöd än solen vid dagens mitt

Den löser alla bojorna som du smitt

För kärlek är ett glödgat svärd som sänks i vatten

Och slocknar där

Ack, Iris dygd ska man av den då kräva

Att den för stundens njutning löser upp sin gördel

Och ger sig hän där detta ej är till fördel

Bort det kan en mö saligt sväva som bojor bär